Dystra besked om svenska officerare i Afghanistan

Vi nåddes i helgen av det mycket dystra beskedet att två svenska officerare och en afghansk tolk dödats i norra Afghanistan. Våra tankar och vårt deltagande går till de dödades anhöriga.

Det är ovanligt att svenska soldater dödas i utlandstjänst. Men det händer, vilket vi fick erfara i helgen. Det är en följd av att vi i Sverige har valt att ställa upp på insatsen i Afghanistan för att bidra till fred och stabilitet i landet.

Nu kommer krav åter att höjas att Sverige måste ta hem våra killar och tjejer från Afghanistan. Det är fel väg att gå. Men alla händelser måste utvärderas och internationella insatser planeras och genomföras på ett sådant sätt att vi kan klara uppdraget på bästa möjliga sätt. Jag har fullt förtroende för Försvarsmakten i det avseendet.

Min partikollega i riksdagen Nina Larsson betonar på sin blogg behovet av civila insatser i Afghanistan:

Svensk trupp behövs på plats, att bidra till säkerheten och för att träna Afghansk armé. Men Sverige kan göra mer på den civila sidan och vi kan framförallt påverka EU och USA att ta tag i den civila byggnationen av rättsliga institutioner, sjukvård och skola. Inte minst korruptionen i landet måste åtgärdas.

Utrikesminister Carl Bildt kommenterar på sin blogg utvecklingen i Afghanistan:

Situationen i Afghanistan har knappast förbättrats under det senaste året, och det är ju inte minst mot den bakgrunden som vi ägnat så mycket arbete åt att försöka att utforma en samlad afghansk och internationell strategi med förutsättningar att ge landet och regionen stabilitet.

Utrikespolitisk talesman

Jag har idag utsetts till ny utrikespolitisk talesman för Folkpartiet i riksdagen. Det känns mycket hedrande och jag ska göra mitt bästa för att fortsätta det viktiga arbete som Birgitta Ohlsson bedrivit före mig.

Jag passade på att ställa en fråga till statsministern om avrättningar i Iran också. Går att se här.

Detta nya uppdrag innebär att jag slutar i utbildningsutskottet och i stället går in som ledamot i utrikesutskottet. Jag kommer därmed att arbeta heltid med de internationella frågorna framöver.

Grattis Birgitta!

I skrivande stund pågår presskonferensen där Birgitta Ohlsson utses till ny EU-minister. Det är ett utmärkt val, stort grattis!

Birgitta kan såväl EU-frågorna som hela utrikespolitiken. Hon är en sällan skådad medial begåvning och kommer att vara en bra företrädare i valrörelsen för Folkpartiet och Alliansen. Hon är ideologisk och upprätthåller viktiga principer i det poltiska arbetet. Jag är övertygad att hon inte duckar för att fortsätta driva frågan om euron och ett fördjupat europeiskt samarbete.

Detta innebär också att Gulan blir ny riksdagsledamot, dubbelt grattis alltså! =)


DN, SVD, EXP, AB

Några reflektioner efter partiledardebatten

Jag har just tittat på partiledardebatten i SVT Agenda. Det märks att det är valår. Stegvis skruvas tonläget upp. Alliansen, och särskilt Folkpartiets ledare Jan Björklund, skötte sig som vanligt utmärkt!

Jag skulle vilja beröra några frågor som kommer att bli intressanta att följa framöver.

Skolan

Vänsterpartiet och Miljöpartiet har under hela mandatperioden stått kvar på den perrong som tåget lämnade vid valet i september 2006. Medan Socialdemokratin försiktigt försökt manövrera sig fram till en mer realistisk skolpolitik har Vänsterpartiet och Miljöpartiet försuttit möjligheten till omprövning av skolpolitiken. Samtidigt är skolpolitiken är ett av de områden där Alliansen - tack var Jan Björklund (FP) - är som populärast.

Eftersom MP och V inte omprövat sin skolpolitik under mandatperioden är frågan hur mycket de är beredda att ge upp i förhandlingar med S om en gemensam politik på området. Det återstår att se. För väljarna är det viktiga frågor som står på spel. Kort uttryckt kan sägas att det går ca 100 000 elever i varje årskurs i skolan. De berörs alla av de skolreformer vi i Folkpartiet och Alliansen genomfört/genomför. Om V och MP får sin vilja igenom i oppositionssamarbetet så får det stora konsekvenser för praktiskt taget alla familjer i Sverige där barnen går i skolan eller pluggar på universitetet och/eller där föräldrarna är anställda inom utbildningsväsendet. I förra numret av Riksdag & Departementet offentliggjordes en opinionsundersökning om svenskarnas syn på betyg i skolan. Betänk då att V och MP i praktiken vill avskaffa betygen. Denna uppfattning stöds i undersökningen av 1 procent av de tillfrågade.

Energipolitiken

Frågan om kärnkraften har följt, och förföljt, svenska politiker i årtionden. Folkpartiet har intagit den mest kärnkraftsvänliga hållningen i svensk politik idag. Det är vi stolta över och vi kommer att fortsätta argumentera för behovet av kärnkraft. I energipolitiken har oppositionen däremot ett rätt stort problem. Kärnkraften är viktig för basindustrin och jobben. Många traditionellt röda städer norröver vill se en mer kärnkraftsvänlig politik, och det med all rätt. Samtidigt finns lite som talar för att MP och V skulle vara beredda att justera sin politik nämnvärt.

Men faktum är att också klimatdebatten kan gå i en mer kärnkraftsvänlig riktning. Det är förstås en betydligt längre process, men jag tror ändå att debatten sakta men säkert kommer att förskjutas åt det hållet. Det råder i stort sett samsyn om minskade koldioxidutsläpp som viktigaste målet för klimatpolitiken. Detta kan mycket väl pressa fram en omprövning av synen på kärnkraft inom delar av miljörörelsen. När fler förstår att det inte räcker med att bygga ut alternativen och energieffektivisera, utan att vi också måste ha en produktion av elektricitet med hög kapacitet. På samma sätt som MP tvingades/valde att byta fot i synen på EU-medlemskapet, så kan miljödebatten också öka medvetenheten inom miljörörelsen om att kärnkraften inte är helt oväsentlig i strävan att minska koldioxidutsläppen.

Oenigheten

Det har varit ett klassiskt vapen för socialdemokratin under många år att beskylla de borgerliga partierna för att vara oeniga. Syftet var att minska trovärdigheten för ett borgerligt regeringsalternativ. Strategin fungerade bra, ända fram till Alliansen bildades och M-FP-C-KD la oenigheten åt sidan. Socialdemokraterna fortsatte att beskylla de borgerliga partierna för att vara oeniga, men argumentet bet inte längre.

På samma sätt försvåras argumentationen för oppositionen av det faktum att oenigheten partierna emellan är stor på flera centrala områden. Men steg för steg kommer oppositionen att tvingas presentera förslag och gå varandra till mötes. Då kommer också debatten att förskjutas mer mot sakfrågorna.

Media om debatten: SVD, DN, DN, AB, EXP, EXP, EKOT

Artikel Förintelsens minnesdag

Jag och Mats Siljebrand, FP:s kommunalråd i Södertälje, hade en artikel publicerad i Länstidningen Södertälje på Förintelsens minnesdag i veckan.

Går att läsa här.

Jämnare mellan blocken

Idag publicerade DN en ny mätning från Synovate. Alliansen växer med nästan 3 procentenheter och skillnaden mellan blocken är nu inom felmarginalen.

Inga jämfotahopp ännu. Det är långt kvar till valet.

Ju närmre valet vi kommer desto mer ökar trycket på oppositionen att presentera konkreta förslag. Detta kommer sannolikt att leda till en jämnare läge mellan blocken. Detta är till nackdel för oppositionen med tanke på deras övertag i mätningarna. Ulf Bjereld, statsvetare och socialdemokrat uttrycker detta på ett bra sätt i TT-intervju idag (hittar ej på nätet):

Det går inte att dra några slutsatser ur en enskild mätning. Men sammantaget är den strategiska situationen sådan att ju längre de rödgröna kan vänta med att precisera sina förslag, desto mer gynnsamt är det för dem, säger professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld till TT.

Samtidigt har s-v-mp ingått en allians. Detta kräver att man presenterar överenskommelser för att kunna matcha den borgerliga regeringen. Oppositionen kommer förmodligen att fortsätta den inslagna vägen att presentera rätt så luddiga förslag som går att vända och vrida en del efter eget tycke. Man vill å ena sidan visa att man är överens men å andra sidan inte få för stor granskning av de egna förslagen. Därför måste vi borgerliga fortsätta att gång på gång kräva svar, konkreta svar, från oppositionen.


Från dn.se

Reepalu och judarna som "sänder fel signaler"

I Sveriges tredje största stad Malmö känner sig många judar mycket otrygga. Flera familjer har redan tvingats att flytta från staden. Orsaken är trakasserier, våld, hot och en rädsla för att situationen kommer att bli värre. Brandbomber mot begravningsplatsen, attacker mot fredliga möten, ständig bevakning av institutioner, rädsla för att visa davidsstjärna eller kippa öppet, hot i skolan och våld mot fotbollslaget.

Det är Skånska Dagbladet som i en serie reportage har beskrivit situationen för judar i Malmö. En länklista finns längst ned i detta inlägg.

Det är otäck läsning. Det är Sverige vi talar om, och året är 2010. Ja, det är till och med Förintelsens minnesdag 2010.

Än mer otäckt är Malmös kommunalråd socialdemokraten Ilmar Reepalus agerande. Reepalu vägrar att tydligt och utan brasklappar fördöma våldet mot judar i Malmö. I stället hävdar han att stadens judiska minoritet - idag har församlingen 700 medlemmar - har "sänt fel signaler" när de demonstrerat öppet på Stora Torget (vilket är en grundlagsskyddad rättighet i Sverige, där Malmö mig veterligen ligger). I stället borde Judiska Församlingen, enligt Reepalu, "ta avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza". Det som sägs mellan raderna kan vem som helst lista ut. Malmös kommunalråd är av uppfattningen att judarna i Malmö själva, helt eller delvis, bär skulden till de attacker de utsatts för. Orsaken är att de inte uttalat sig om konflikten i Mellanöstern.

Hur kommer det sig att i Sveriges tredje största stad klarar inte kommunalrådet av att fördöma rasistiskt våld mot kommunens egna invånare? Hur är det möjligt?

Grundkurs i demokrati är ju att alla människor har rätt till trygghet oavsett var man kommer ifrån, vilken religion man har osv. Men detta gäller tydligen inte judar, de måste först fördöma Israel.

Tänk er följande påhittade exempel: Hamas genomför självmordsattentat i Israel och extremister i Malmö attackerar Palestinska föreningen med brandbomber som hämnd. Skulle då Ilmar Reepalu hävda att Palestinska föreningen "sänt fel signaler" och att de borde ta avstånd tydligare från Hamas? Det vore förstås helt absurt. Det kommer aldrig att hända. Men när det gäller judar går det däremot bra att resonera så.

Eller tänk er följande påhittade exempel: Extremister inom den assyrisk/syrianska gruppen genomför ett attentat mot en turkisk förening i Södertäljetrakten. Skulle då kommunalrådet Anders Lago (S) hävda att man måste förstå attentatsmännen eftersom den turkiska föreningen inte tar avstånd från Kemal Ataturk? Anders Lago har en stor assyrisk/syriansk väljargrupp i Södertälje men jag kan garantera att han inte skulle göra en Reepalu. Han skulle klart och tydligt fördöma våldet.

Skånska Dagbladets artiklar:
Judehatet får dem att lämna Malmö
Reepalu: Israel har skapat en "varböld"
"Davidsstjärnan är som ett rött skynke"
Öppet brev från Judiska Centralrådet till Reepalu
Hökmark (M) kräver ursäkt
FP: Ta tillbaka uttalanden och tillsätt försoningskommission
Reepalu: "Jag står för det jag sagt"

Debattartiklar:
Paulina Neuding: Reepalu hycklar om judehatarna
Dilsa: "Varför flörtar Ilmar Reepalu med antisemitiska krafter?"
Ola Karlman: "Rasism är antisemitism är islamofobi"
Cwejman: "Tar Sahlin avstånd från Reepalus uttalanden?"
Göndör/Öhberg: "Reepalus kommentar om sionismen är beklämmande"
Negar: "Judar i Sverige betackar sig för SD:s stöd"
Birgitta Ohlsson om Förintelsen och arkiven (Mkt bra text! Handlar ej om Reepalu)

Axplock bloggar m.m.
Pressmeddelande från Svenska Kommittén Mot Antisemitism
Håkan Holmberg, politisk redaktör på UNT kommenterar
Gulan skriver om Förintelsens minnesdag och Reepalu
Fred i Mellanöstern (med en lång länklista också!)
Barometern om "Malmös skam"
Madde Sjöstedt
Erik Svansbo